Monday on my mind

Imorse när jag cyklade till bussen tyckte jag det var väldigt dimmigt ute ända tills jag kom på att jag inte hade några glasögon på mig. Tråkigt. Jag tröstade mig med att jag iallafall hade de slipade solglasögonen i handväskan om ett akut behov av att studera något skulle uppstå under dagen.

Dagen gick fort och jag försökte hålla jämna steg med den, men lyckades inte riktigt. När jag missat två bussar hem, bestämde jag mig för att sikta på att iallafall komma hem med den tredje. Tio minuter innan avgång började jag planera min avfärd. Jag stängde ned datorn, lade ned mobilerna i handväskan, tog på mig jackan och pratade samtidigt med flera personer som råkade passera mitt rum och ville byta några ord.

Till slut hade jag bara fem minuter på mig innan bussen skulle gå och jag rusade för full maskin till stämpelskärmen där man på ett siffertangentbord trycker in sin unika sifferkombination varpå man följer upp med att trycka på knappen "ut". Mycket pedagogiskt. Samtidigt som jag tryckte min sifferkombination hälsade jag artigt på personer som stod i närheten, hojtade en del avskedsfraser och därefter tryckte jag på "ut". På skärmen stod det "Stina Svensson har stämplat ut kl 16.34".

Stina Svensson? Inte heter väl jag det? Jag var tvungen att tänka efter en stund och kom därefter med bestämdhet fram till att jag inte heter Stina. Jag hade stämplat ut någon annan, helt enkelt. Oklart vem. Och eftersom personalen på mitt företag kan jobba ända fram till midnatt kändes det inte alls bra att någon som kanske precis hade kommit fick en utregistrering timmen efter. Frågan är också vad hon sklle tänka när hon mitt i natten försökte stämpla ut och upptäckte att hon gått hem för sju timmar sedan. Något sa mig att hon inte skulle bli överlycklig. Samma något sa mig att hon inte direkt skulle bli imponerad om hon fick klart för sig att det var jag som orsakat det hela.

Jag rusade till bussen och mailade samtidigt i desperation till någon som jag trodde skulle kunna gå in i systemet och rätta till mitt misstag innan fru Svensson märkte vad jag gjort.

Bussen gick i snigelfart och en kvart senare hade jag inte kommit längre än att jag fortfarande såg kontoret. Vägarbeten kan verkligen stöka till det i trafiken. Jag hade läst Metron på vägen till jobbet och nu hade jag inget särskilt att göra. Jag bestämde mig för att städa handväskan. Sånt livar alltid upp.

Mobilerna placerades i mobilfacken, kammen och pennorna i ett sidofack, plånboken lade jag i ena änden och sminkväskan i den andra. Jobbnycklarna fick dela utrymme med kammen och pennorna. Ordning och reda från början till slut.

Fast något saknades.

Mina privata nycklar. Var var de?

Jag kände på jackfickorna, kavajfickorna, byxfickorna och tittade på bussätet. Jag kände på sätet bredvid och jag började nästan känna på passagerarna framför och bakom mig för den händelse att de kanske hade snott mina nycklar. Fast då fick jag plötsligt en bild för min inre syn där min dator står på skrivbordet och mina nycklar ligger bredvid. Skit också, jag hade glömt nycklarna på kontoret.

Bussen behövde en extra kvart på sig att komma hem, tack vare vägarbetena i Malmös innerstad. Dessutom behövde jag en extra kvart att vackla hem med mina högklackade stövlar. Jag tittade längtansfullt mot cykeln där den stod, ordentligt låst i cykelstället. Har ingen reservnyckel, mycket tråkigt.

Sen fick jag ringa på dörren för att bli insläppt. Hade inga husnycklar, de var kvar på jobbet. Jättetråkigt.

Imorgon är det tisdag. Säkert blir allt bättre.