Halvtorr

I Skåne blåser det för det mesta. Det handlar snarare om mer eller mindre blåst. När ena grannens tak och andra grannens plank flög iväg mot okänt mål definierade vi det som mer blåst. När tidningsåtervinningstunnan kör i full fart längs med gatan blåser det lite mindre. Att dylika tunnor lämnar sina platser för nya äventyr betraktas i Skåne som något som tunnor gör. Helt normalt.

Idag regnade det. Också. Kombinationen blåser lite mer och regnar lite lagom är inte bra. Åtminstone inte om man går omkring i stan och vill undvika att bli alltför blöt över hela kroppen. Då blåsten i Skåne gör att det regnar vertikalt går det aldrig att helt undvika att bli blöt. Från bröstet och nedåt är man alltid dyngsur.

Fast ibland känner även vi skåningar ett obetvingligt behov av att åtminstone vara snygga upptill. Idag var en sådan dag. Efter jobbet skulle jag nämligen ta en fika på stan med två herrar och i sådant sällskap är det kul att vara snygg någonstans. Och eftersom jag skulle promenera till mötesplatsen och jag inte hade kapuschong på jackan bestämde jag mig för att använda mig av ett paraply.

Huge mistake.

Jag hann inte mer än kliva utanför dörren och fälla upp paraplyet förrän jag kände att fötterna började lätta från marken. Blåsten tog både mig och paraplyet, sistnämnda vändes ut och in och började sträva uppåt, förstnämnda behöll formen men förlorade dessvärre gracen något.

Sträckan från jobbet till mötesplatsen blev till en jämn strid mellan mig, vinden och paraplyet. Om någon vann så var det åtminstone inte jag. När jag kom fram var jag den blötaste av mig och paraplyet. Håret hängde i stripor och kläderna gick att vrida ur. På framsidan av kroppen.

Baksidan var förhållandevis torr. Det är en av fördelarna med att det regnar vertikalt i Skåne. Jag har nämligen lärt mig att går man bara i samma vindriktning hela tiden håller man sig halvtorr.