Idag har jag dels mött en buffelhjord som inte väjde ett skvatt för mig, dels fått en första känsla av hur sardiner har det i en burk utan någon tomatsås som skapar space.
Jag har varit i Stockholms t-bana i rusningstid.
Först skulle jag ta mig till t-centralen. Det gick knappt. Det formligen välde fram folk från alla håll och ingen verkade vara på väg åt samma håll som jag. Ingen väjde, ingen log och kommenterade vädret, och ingen bad om ursäkt och steg åt sidan så att jag kunde komma fram med väskor och pyssel och allt. Däremot knuffades flera på ett otrevligt sätt och varför måste man röra sig i en hastighet av 7 km/h? Hade alla potatis som kokade över hemma?
När jag kom fram till själva tåget jag skulle åka med tog det tio minuter innan det hade tömts sig på sitt innehåll och det var dags för oss som stod på perrongen att kliva på. Alla hade stått och småjoggat på stället. Alla utom jag som väntade stillsamt på min tur. Så gör vi i Skåne.
Jag och mina väskor kom på tåget, men mer än så var det inte. Vi blev ståendes strax innanför dörrarna, resten av tåget var fullt, och innan dörrarna stängdes försökte de som stod närmast desamma att hålla in sina bakdelar för att inte komma ikläm.
Jag hade inte trott att man behövde hålla i sig när man satt som i ett skruvstäd mellan olika människor i olika höjd, men tåget startade ungefär som om det stått i en brant nedförsbacke och handbromsen plötsligt släppte. Hela vagnen kastades mot nästa vagn. Som tur var stod det en liten kvinna bredvid mig. Jag kunde sålede få tag i en stång långt ovanför hennes huvud (strax nedanför axelhöjd på mig) och lyckades hålla mig ståendes. Detta visade sig inte vara en engångsföreteelse utan något som hände varje gång tåget startade och ibland även när tåget stannade.
Tågresan tog 10 minuter och jag hann oroa mig för hur jag skulle ta mig ut i ungefär nio av dessa minuter. Själva åkandet var lika ansträngande som ett body combat-pass på gymmet.
Finns det folk som har det så här varje dag...?
Stockholm skall man undvika - utom möjligen på sommaren.
SvaraRaderaLäste att Du är på väg tillbaka till oss i Vellinge.
Känns redan lite tryggare. Välkommen åter önskar
Erland(han med belysningen)
Ja, man kan verkligen undra varför så många vill bo där och dagligen utsätta sig för detta plågsamma sätt att förflytta sig på! Har själv också varit där och sett precis samma människor
SvaraRaderasom du beskriver. Inga glada miner direkt och man skall vara glad att komma levande därifrån!
De e allt bra med lilla Vellinge ändå!
Erland: Stockholm är vackert på sommaren men man skall då bara färdas till fots. Möjligen att kollektivtrafiken kan vara ett alternativ mitt på dagen, helt utanför rusningstid.
SvaraRaderaJag åkte med samma buffelhjord tillbaka idag. Och lyckades dessutom missförstå t-centralen som det samma som centralen fast med ett "t" framför.
Det var fel.
Blev väldigt stressigt att på 7 minuter springa från Sergels torg med resväska och dator och allt hela vägen till Centralen. Men det gick.
Och nu är jag hemma igen. Och snart blir det Vellinge även på dagtid. Jag var väl inte riktigt klar än, här... :-)
Tack för din kommentar! Hoppas belysningen funkar!
Anonym: Jag undrar om det är för att det är svårt att få plats på tågen och tunnelbanorna som alla ser sammanbitna ut där de springer? De ger helt enkelt järnet för att komma hem i bra tid?
SvaraRaderaJag springer till busshållplatsen, det händer, men sedan går jag och övriga passagerare på 150-an lugnt och stillsamt. Dessutom har jag börjat vinka till chauffören när jag kliver av. Han eller hon brukar vinka tillbaka. :-)