Lill-Berit och jag

Igår var jag ute och besiktigade mina ägor efter Lill-Berits besök i söndags. Jag kunde konstatera att min egendom varit mig trogen. En fågelholk, fäst med två skruvar, hade flaxat iväg men inte kommit längre än två meter. En av mina utebelysningar hade fått sin glasskärm käckt på sned och en av trädgårdsstolarna hade fallit baklänges. I övrigt var allt intakt.

Som en bonus hade jag fått en extra soptunna, vilken visade sig vara kvarterets tidningsåtervinningstunna. Denna funderar jag på att låta stå kvar. Oerhört praktiskt att bara kunna öppna köksfönstret och häva ut tidningarna det hållet. Fast, kanske blir det ett himla rännande med grannarna. Och så ser de vad jag lagar till middag, hur många pepparkakor jag småäter under tiden och att jag ibland äter knäckemackor före maten också. Och så blir det snack kring det.

Jag flyttar nog tunnan till sin vanliga plats, när jag tänker efter.

Dessutom, och det var värre, var hela garageuppfarten full med löv. I lördags var det lövfritt, igår såg det ut som om lövsugen Lill-Berit hade sprutat hela villaområdets löv i riktning mot min tomt.

Så var det säkert också.

Jag fick ägna någon timme åt att kratta ihop allt och fylla min trädgårdstunna med lövhögen. Jag övervägde för en tiondels sekund att stoppa ned hela härligheten i tidningstunnan, dels var den större, dels ville jag hämnas lite på grannarna, men godheten vann. Eller om det var rädslan för repressalier.

Jag kunde emellertid konstatera att flera av områdets postlådor hade fallit för vinden, men MIN låda, som jag SJÄLV gjutit fast i somras efter konstens alla regler, DEN står stolt och stadigt kvar.

Jajamen. Highfive på det, Lill-Berit!